Om jag säger egenmäktigt förfarande, vad säger du då? Lagbok? Brott? Straff? Jag har tidigare läst juristlinjen på gymnasiet (det låter rätt så mycket svårare än vad det egentligen var. Tekniskt sett har jag bara läst 15 hp inom juridik under gymnasietid) och för mig var just egenmäktigt förfarande kopplat till brott. Så att den här romanen skulle handla om kärlek gjorde mig till en början en aning förvirrad.Lena Anderssons roman handlar om Ester, poet och essäist med mycket att säga och många svåra ord i sitt bagage. Hon klarar inte av tristess, utan söker sig till att göra saker hela tiden. Så en dag får hon i uppdrag att hålla ett föredrag om konstnären Hugo Rask. Ester blir upp över öronen förälskad, Hugo inte lika mycket upp över öronen som "oj vilken jobbig situation jag hamnade i nu, jag vet inte hur jag ska lösa detta på bästa sätt. Bäst att leka struts" ungefär. Andersson lyckas skapa en karaktär som jag tror på, utan att jag får veta särskilt mycket om henne. Istället lär jag känna Ester genom hennes handlingar, hennes plötsliga oförmåga att skriva och beroende på hur lätta eller tunga hennes löpsteg är förstår jag också vilken sinnesstämning hon är i. Andersson använder ett fantastiskt språk som ärligt talat tog ett par sidor att komma in i, och diskussionerna är djupa, intelligenta och lämnar mig intresserad av att lära mig mer om diverse konflikter i omvärlden.
Det ständiga refererande till andra, till synes svårlästa, verk gör att det känns som om jag får en bild av dessa människor, trots att jag inte har en aning om vilken hårfärg de har exempelvis. Men det är självklart att jag vet hur de tänker, vad som driver dem och vad som är jobbigt för dem.
Den här boken var helt fantastisk, inte för att det hände så mycket, utan på grund av språket. Jag har tidigare bara läst Duck City av Andersson (i svenskan i gymnasiet) men jag kommer nog vilja läsa fler böcker av henne i framtiden!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar